““ – I have a letter for you, mister Nelson. Mister Abbot drog ut en låda under disken, plockade i en bunt brev tills han fick tag uti ett litet fyrkantigt, gråblått kuvert: – Here it is! Yes, mister Nelson. Karl Oskar strålade upp när han kände igen brevet: Det var den sorts kuvert som de nyttjade därhemma. Han sträckte ut handen efter det. – Fifteen cents! Den långe skotten höll brevet i tumgreppet, men räckte det inte åt svensken på andra sidan disken: – Fifteen cents, sir! – What menar you, mister Abbot…? Karl Oskar nyttjade sin engelska. Varför lämnade inte postmaster Abbot ifrån sig hans brev? Ville han ha betalt för att han hade haft hand om det – vad menade han med de där femton cents? – You have to pay fifteen cents in postage due, mister Nelson! Postmästaren i Taylors Falls höll fortfarande det lilla gråblå kuvertet kvar i sin högra hand, emellan tummen och pekfingret, medan han med vänstra handens pekfinger visade på frimärkena i högra hörnet. Och Karl Oskar Nilsson hade fortfarande sin hand utsträckt efter brevet från Sverige. Så trodde han sig förstå: Brevet var inte betalt. Han måste lösa det med femton cents. Men han hade inte en enda cent. – Yes, sir? Mister Abbot väntade med orörliga anletsdrag och med brevet i handen, han höll det i ett fast, säkert grepp, som om han varit rädd att tappa det eller bli fråntagen det med våld. Men Abbot var inte en man som tappade något eller som blev fråntagen något med våld. – No… No… Invandraren prövade landets språk. Jag can’t i dag… Not today… No… Har not… Not an cent. Och för att postmastern säkert skulle förstå, att han inte hade några pengar satte han händerna i byxlommarna och drog upp fodret: Tomt! Postmästaren blev beklagande i rösten: – No cash, mister Nelson? Sorry! I have to keep your letter. Han lade åter ner brevet i lådan under sin disk. Karl Oskar hade sträckt ut handen efter brevet från Sverige men fick dra den tom tillbaka – han stack ner den i sin tomma byxficka.””